Låt hjärnan vila och njut
Har du någonsin blivit irriterad på mobilen, som med jämna mellanrum piper eller blinkar och tvingar dig att avbryta det du höll på att göra? Eller på mejlet, som råkade hitta sin väg till inboxen precis när du höll på att finslipa det avslutande kapitlet i en uppgift som skulle in om en timme?
I våras, inom grundkursen i marknadsföring, jobbade jag och tre andra med frågeställningar kring mediemultitasking. Fast arbetet kanske inte ledde till några nämnvärda vetenskapliga genombrott, kunde vi konstatera att för mycket multitasking antagligen är... dåligt?
Med mediemultitasking syftade vi på tillfällen då man konsumerar flera medier samtidigt: tittar på TV och surfar på nätet – eller läser en bok och chattar. När vi tänker närmare på den sistnämnda kombinationen, håller ni kanske med mig när jag påstår, att det inte går att göra de här två sakerna bokstavligen samtidigt. Och det är nu vi börjar närma oss kärnan i problemet: varje gång vi riktar om uppmärksamheten från boken till chatten, eller tillbaka till boken, händer någonting som inom datateknik kallas context switch. Datorer är bra på det: operativsystemet kan byta process som exekveras tusen gånger i sekunden, vilket skapar en illusion av parallell aktivitet. Hjärnan, däremot, är förhållandevis trög och behöver en betydligt längre omställningstid vid varje byte av uppgift.
Jag har nu och då experimenterat med olika praktiska arrangemang i hantering av e-post på jobbet. Ett perfekt sätt att få lite lugn och ro är att koppla bort allt som blinkar eller piper när ny e-post kommer in. Vad det leder till är förstås att någon, som precis har skickat sitt Ytterst Viktiga Meddelande, hinner ringa och undra varför jag inte håller koll på mitt mejl! Men det behöver jag inte bry mig om, för det måste räcka att man kollar inboxen några gånger om dagen. Är det mer brådskande än så, finns det alternativa sätt att kommunicera.
Under min första studietid var vi ett gäng som började regelbundet vistas på en IRC-kanal. Och det fortsatte vi med i åratal, trots att alla jobbade och började småningom bilda familjer etc. Att man kommunicerar med sina kompisar är det i sig inget fel på, men gränsen mellan hälsosam gemenskap och skadlig beroendeskap är ibland hårfin. Det värsta i mitt fall var att jag inte kunde tillåta mig missa en enda mening. Så började jag nästan varenda arbetsdag med att läsa vad killarna hade skrivit under föregående kväll. Dit for den mest effektiva tiden av dagen. Detta höll jag på med tills jag en sommar beslöt att försöka leva utan IRC en hel vecka. Tiden var kanske mogen, för det lyckades, och efter den veckan har jag inte ens varit nära att återfalla i den gamla ovanan. Att kontakten bland denna vänkrets sedermera blev klart sämre är beklagligt, men det var priset jag fick betala för att få tid och energi till att göra en massa nya saker.
Det råder ingen tvekan om att dagens teknologi med smarta mobiler och snabba och täckande nätverk har medfört enorma fördelar: vi kommunicerar effektivare, behöver resa mindre och kan ofta känna oss tryggare. Utvecklingen sker dock så snabbt, att människan har svårt att hänga med. Vi låter oss störas av mobilen under en föreläsning, vi chattar när vi kör bil, och vi uppdaterar vår Facebook vid bardisken. Vi försöker sätta gränser, men det är svårt, för uppfattningen om vad som egentligen är lagom har inte ännu förankrat sig hos oss.
Att kunna vara uppkopplad är bra. Men, ibland kan det vara på sin plats att koppla ned. Det kan handla om korta uppehåll (tips: föreläsning!) eller en längre abstinens, typ under en semesterresa. Koppla ned, koppla av. Låt hjärnan vila. Njut.
